På Luciadagen 1970 såg jag dagsljuset för första gången på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm. Jag växte upp de första elva åren på Hvittorps gård i en trakt som kallades Gropptorp. Min tidiga uppväxt kan sägas vara idyllisk, på gården fanns tjurar, gäss och kalkoner och så hade vi en get som hette Mimmi. Mina föräldrar kände i princip alla människor i bygden. När det vår kunde man fiska i den närbelägna ån. Det fanns gott om hagar och skogar att leka i. Jag är den yngste av tre bröder. Trots att jag var uppväxt på sjuttiotalet så hade jag ingen aning om vad en hippie var för något eller begrepp som "Flower Power". Att jeansen var så utsvängda att de fastnade i cykelkedjan, vars skydd alltid var trasigt, sågs inte som något konstigt. Jag fick inte klippa mig så att hela mina öron syntes då min mamma var rädd för att jag skulle bli retad.  De första åren i skolan gick jag i Julita skola. Jag hade en hel mil till skolan, vilket gjorde att jag tvingades åka taxi. De två sista åren var jag ensam passagerare i en stor Mercedes. Sverige är och var ett rikt land.

1982 flyttade vi till Salby gård mellan Mariefred och Stallarholmen. Gården var större, vi hade inga djur längre. Men lantbruket i Sverige sysselsatte allt färre personer och några år senare började min mamma arbeta på Scania i Södertälje. När jag var i femton så såg jag ut precis som man skulle göra i mitten på åttiotalet, jacka med axelvaddar och givetvis hockeyfrilla. Efter att ha gått ut nian i Mariefredsskolan så började jag fyraårig teknisk linje på Thomasgymnasiet i Strängnäs.

Under det sista läsåret på Rinmansskolan i Eskilstuna konstaterade jag att jag inte vill arbeta som elingenjör. Jag tillhör kanske den sista årskullen där i princip alla killar gjorde lumpen. Jag hamnade på A7 i Visby som var lika varmt och soligt på sommaren som det var kallt, fuktigt och blåsigt på hösten och vintern. Trots att Sveriges ekonomi liknade Greklands när jag muckade från min militärtjänst så hade jag tur med jobb. Innan jag hade ryckt in på den två veckor långa slutövningen hade jag på måfå skickat in två jobbansökningar. När jag kom hem hade jag erbjudits anställning som processoperatör på Fermenta i Strängnäs. Där arbetade jag i över ett år innan jag kom in på Maskintekniklinjen på KTH i Stockholm där de två första åren var förlagda i Sundsvall. Studieåren var en kul tid. Det var mycket plugg men otroligt socialt. I Sundsvall bodde jag i en nybyggd studentlägenhet som låg mellan staden och högskolan. Jag tror att jag delade hus med en tredjedel av mina klasskamrater. På studentkåren träffade jag en vacker och trevlig sjuksköterska som heter Caroline från Björkvik utanför Katrineholm. Vi är idag i gifta och har tre barn tillsammans.

På KTH i Stockholm läste jag inriktingen maskinkonstruktion. De fyra första åren efter examen arbetade jag på en konsultfirma i Västerås. Konstruktion har många likheter med författarskap. Man funderar ut någonting som man skriver ner eller ritar utefter en plan som skapar i sitt huvud. Till slut kan man stå framför det man konstruerat eller hålla en bok i sin hand med en färdig berättelse.

Men det skulle dröja många år än innan tanken for i mitt huvud att jag skulle bli författare. Carolines familj hade flyttat från Björkvik till Nyköping samtidigt som mina föräldrar hade återvänt till grannkommunen Katrineholm. Det slutade med att Caroline tog arbete som operationssjuksköterska på Nyköpings lasarett och jag själv började på SSAB:s stålverk i Oxelösund. De sexton första åren på SSAB har jag arbetat på marknadsavdelningen där jag har arbetat med att finna nya användningsområden för höghållfasta stål och att hjälpa våra kunder att använda dem. I arbetet ingick att förutom att hitta på nya tekniska lösningar mycket resor med kundbesök både i Sverige och utomlands.

Men jag hade alltid tänkt att jag någon gång skulle jobba med själva produktionen av stål. Det stod ju ett stort stålverk utanför kontoret där två tusen personer arbetar dag och natt, helger och vardagar med att göra plåt. Sedan ett halvår tillbaka jobbar jag nu som maskinkonstruktör och delprojektledare för den delen på verket som kallas metallurgin.

Skrivandet då? När började jag det? Ja en sommardag i juni 2014 började jag skriva på min debutroman Predatorernas Resa. 

Varför då? Nu? Svaret är väl helt enkelt så att jag inte visste att jag tyckte om att skriva böcker. Jag kände heller inga andra författare. Men jag har alltid vetat att jag gillar historia. När jag gick i lågstadiet släktforskade jag. Det var inte så att jag åkte till olika arkiv och tittade på mikrofilmer eller läste i kyrkböcker, det var jag för liten för. Men det bar iväg ett antal gånger till Katrineholms stadsbiliotek. Men jag hittade inte så mycket. Det var inte som idag då man kan hitta det mesta på internet.

Men mina föräldrar hade ganska mycket material. Min mors släkt går att hitta i olika kyrkböcker runt de trakten som jag växte upp ända till 1600-talet. Samma sak gäller min fars rötter med undantag från en släktgren på min farmors sida som går vidare tillbaka i tiden via olika adelssläkter ända till Birger Jarl. Och som det inte räckte med det i ett gammalt tidningsurklipp i tidningen Land hade någon tant, som också var släkt med Stockholms grundare, forskat sig tillbaka till Hardald Blåtands far Gorm den gamle som levde på åttahundra talet. Detta fanns nedtecknat i en skrift av min farmors kusin. Jag är alltså släkt med en vikingakung som lät kristna danerna och nordmännen! Genetiskt sätt så har vi alla har sådana rötter. Men det faktum att det fanns dokumenterat med släktled hela vägen fascinerade mig. 

En sådär fyrtio år senare kunde jag inte motstå att skriva om de personer som finns omnämnda på den runsten som har hittats i grunden i vårt hus. På den vägen är det!